Igår skulle jag skritta ut på Carambo. För ovanlighetens skull så tog jag på ett träns istället för att skritta i grimma & grimskaft eller halsring. Självklart red jag barbacka. Jag hade halvt glömt bort exakt hur taggad den där lilla ponnyn blir när man kortar tyglarna. Jag var på väg av 5 gånger. Jag kommer vid maskinhallen på väg mot fårholmen, har halvlångatyglar och han taktar fram, kortar tyglarna lite för att få honom att skritta och han total exploderar. Han hoppar fram tio meter, reser sig och iväg i full galopp. Jag skrattar så mycket att jag inte kan ta tillbaka honom för mina magmuskler är lam av skrattet. Jag lyckas tillslut sansa mig och ta tillbaka honom, sjunk ner över halsen och skrattade så att tårarna rann. Jag har ALDRIG under dom senaste tre åren skrattat så mycket, aldrig mått så otroligt jävla bra och varit så lycklig, känslan var enorm. Helt sanslöst skönt. Jag vänder vid sågen, skrittar ner för backen och samlar upp tyglarna för att kunna jobba honom lite, han hoppar fram men jag håller tillbaka honom med min vikt, han var så fin i munnen. Så mjuk och arbetsvillig. Taktar hela tiden dock men fasiken vilken känsla. Rider upp på vägen och svänger höger, mot lilla paddockhållet. Skrittar förbi matsalen, holken och svänger sedan ner mot ridhuset. Där tänkte jag trava lite lugnt bara för att få honom att tagga ner lite och andas, yeahright. Han har alltid varit en jävel på att länga traven men aldrig att han har längt så mycket. Jag kände hur bogarna verkligen lyftes och rörde sig under mig, jag lät han rulla på lite i den traven för att sedan ta tillbaka honom, tog lite i tyglarna och han hoppade fram med öronen spetsade och gjorde galoppbyten i varje steg. Vid backen bakom ridhuset vände jag tillbaka. Jag verkligen red honom och han fick inte gå fortare än vad jag ville, den enda tanken jag hade var att inte bli stel i handen. Jobba med små fingerrörelser hela tiden, mjuk men ändå stadig. Och han lyssnade, travade på. Skrittade upp till nya, där träffade jag lite folk och tog en paus. Red ner mot smedjan, förbi paviljongen och skulle skritta hem, trodde jag, men han hoppar fram, studsar upp och ner och reser sig om vartannat. Kan tänka mig att det då såg lite roligt ut för dom som såg det när en hårig, överviktig 22år gammal ponny som alla vet aldrig gör mer än han behöver (när man hanterar han för hand) hoppa fram som om han vore en oinriden hingst som sett en flock ston springa framför honom.

 

FYFASIKEN VILKEN KÄNSLA DET VAR ATT FÅ JOBBA MED HONOM IGEN. Han är verkligen allt jag söker hos en häst. Han har egen vilja, en jädrans massa motor, livsglädje och busig. Jag gick och log hela kvällen, finaste <3