tisdag,åt helvete alltså. Först skola, vanlig skoldag. Allt gick lixom ok. Sen ner till stallet, Lilleman skötte sig bra för att bli riden här uppe för första gången. Jag däremot red som en kratta, totalt ofokuserad. Resten av kvällen tänker jag inte ens tänka på. Åt helvete med allt. Jag har en enorm press på mig själv att alltid lyckas, för jag vet att jag alltid kan lyckas. Och när jag kan och inte visar det, kan man bli mer besviken på sig själv?

Ryggen var ett riktigt helvete igår också, var så nöjd i måndags och trodde jag hade klarat mig från smärtan efter den långa bilresan. Men det visade sig att den endast var bedövad av smärta typ, för på tisdagen slog det till som bara den. Då kom allt. OCh att först rida ett riktigt krävande pass på Cardegan som verkligen kändes, sedan upp på lilleman och försöka hålla honom balanserad mellan hand och skänkel när ryggen pulserade så hårt att jag trodde den skulle sprängas. Klarade inte ens av att rida fram till hindret utan tappade honom i svängen då mitt säte svek mig totalt. Till att sedan upp och känna på maggan, där brast hela min hållning. Jag red som en 5åring, klarade inte av att rida ihop henne ens för en sekund. Jag mår dåligt bara av att tänka på hur jag red, fan fan fan.

Fick hoppa av och i samma sekund som mina fötter nuddade marken så försvann allt jag byggt upp under så lång tid. Maggan är en sån häst som jag KAN rida, hon är den sorten jag har ridit i hela mitt liv. Hon är den sorten som jag älskar att rida. Och att inte klara av henne, det var bara att vinka farväl till mitt självförtroende inom ridningen. Gå hem med gråten i halsen, sätta sig i boxen och bara låta allt komma. Grät som en jävla snorunge, sen grät jag mer för att jag är så patetisk som gråter. Men vafan, JAG KAN FIXA DET, jag vet att jag kan. Men ändå så gick det inte. Fan för mig själv.

 

Jag har nästintill alltid haft pigga, svåra och bråkiga hästar. Det har gjort mig till en sån person som alltid håller mig lugn på hästryggen, låter hästen bråka av sig under mig medans jag sitter där och väntar ut den. Inga problem, så har det alltid varit, det är vardagsmat. Men inte ens det fanns i mig igår.