Idag när jag satt och rensade bort en massa bilder från min facebook så bara saknade jag mitt gamla liv så mycket. Det finns stunder då jag önskar att jag aldrig skulle ha valt Nordvik. Mitt liv i Sundsvall var perfekt, riktigt perfekt. Men jag gav upp allt och flyttade mitt ut till ingenstans. Där jag inte kände någon, den enda vännen jag hade med mig var min ponny, min älskade finaste ponny. Om jag skulle stannat hemma, gått samhälle eller handel som normala människor väljer, och inte flyttat ut till skogen. Undra hur mitt liv skulle se ut då? Skulle det fortfarande vara perfekt? Jag flyttade ut hit för att jag behöve en paus, komma bort från Sundsvall ett tag. Jag minns inte riktigt varför, men jag minns att vi satt kvällen innan jag skulle åka på brandtrappan, du och jag, vi satt där och jag grät. För jag ville inte lämna allt det där, allt som jag hade, dig. Jag ville inte lämna alla sena kvällar men mina vänner,när vi alltid var ute till två på natten och bara fuckade ur. Gjorde alla dom där sakerna som mamma varnade mig för när jag var liten. Bodde hos min fina twin, åh så jag saknar dig. åh åh åh.Eller bara satt där, runt en brasa och pratade om allt det där som bara var så viktigt just då, Alla beslut som låg på våra axlar och som kändes 100kg tunga men som idag är glömt. Smet in på krogen fast att jag var alldeles för ung. Festade med folk som var dubbelt så gammal som mig. Bråkade med folk bara för att. Sprang full genom stan i förstora klackskor och i alltför utmanande kläder. Skrattade tills jag grät. Tillbringade flera timmar varenda dag hos min finaste Sigge, mitt lugn. Efter dom långa nätterna, varit med vänner eller på stan hela dagen så kom jag alltid till dig, varenda dag i 7 år var du den som jag åkte till, kopplade bort alla tankar, stängde av mobilen, och bara var i mitt andrum för ett tag. Var mig själv, mådde bra. För att sedan tillbaka igen, ut i världen. Leva livet. Vara ung. Göra en miljon misstag. Vara omogen, för det fick man då. Jag levde, jag andades. Jag skrattade om och om igen. Jag skrattar inte längre, inte ofta iallafall. Inte så som jag skrattade då. Inte så att jag gråter. Inte så att jag får ont i magen. Inte så att jag aldrig kan sluta, utan bara skrattar och skrattar. Jag skrattar inte längre, inte så jag menar det i alla fall. 

 

ett par bilder från den tiden då allting bara var perfekt, jag levde livet, då från när jag skrattade.